2018-04-08

En vision om ett bättre samhälle

Friheten som idé är, framåtskridande och framtidshopp.

Friheten är öppen för att vi inte vet allt, inte kan allt och inte behärskar allt. Den bygger på ett öppet sinne, i stället för på dogmer som arrogant påtvingas allt och alla. Den omfamnas utveckling, framsteg och individens eget ansvar. Den erbjuder både dynamik och stabilitet genom valfrihet, decentralisering och respekt för den enskilda människan. Den ser folket som enskilda individer och fria medborgare - inte som ansiktslösa undersåtar. Den bygger på frivilligt samarbete i stället för tvång.

Ordning måste komma underifrån för att bli stabil och uthållig. Den måste bygga på enkla grundprinciper som kan förstås av, och som gäller lika för alla: Alla människors rätt till individuell frihet, säkerhet och egendom. Och alla lika rätt inför statsmakten.

Den frihetliga idén om staten är att den skall vara liten men stark. Lagarna skall vara få, men ordningen god. Den ska inte lägga sig i hur folk lever sina liv så länge de inte skadar någon annan. Den skall noga respektera och upprätthålla de grundläggande mänskliga och medborgerliga fri- och rättigheterna. Den skall fokusera på sina kärnuppgifter och sätta kompetens, kvalitet och kostnadseffektivitet i främsta rummet. Den skall vara öppen och transparent. Den ska vara till för medborgarna, inte tvärtom.

Frihetens tro på spontan ordning är en förutsättning för framåtskridande. Nya idéer, kreativitet, entreprenörskap, fri ekonomi, fri forskning, fri information och fri debatt krävs för att vi skall röra oss framåt i stället för att stagnera. Ett fritt samhälle är ett öppet och tolerant samhälle i vilket människans själ är fri.

Grundregeln är att leva och låta leva. Vilket även gäller dem som kanske vill bo i socialistiska kollektiv, leva högkyrkligt och konservativt, återvända till naturen eller väljer något annat sätt att leva. Varsågoda, så länge de respekteras andra människors frihet, säkerhet och egendom.

Kampen för individens frihet och ett fritt samhälle måste föras ständigt och på alla plan. I politiken. I idé- och kulturdebatten. I den allmänna samhällsdebatten. Vid fikaborden. Och i våra egna liv.

/HAX
(via brev från Kolmårdenanstalten)


2018-03-16

Postmodernismens baksmälla


Jag har nu i ett drygt halvår tvingats följa tillståndet i landet och världen huvudsakligen via public service och några av de större morgontidningarna. Det kan ligga något i teorierna om parallella universum...

Först förkastade postmodernismen den objektiva verkligheten - och själva upplysningen - och deklarerade allas rätt till sin egen sanning. Den öppnade för en kommunikativ singularitet i vilken alla former av rimligt meningsutbyte blev omöjliga. (Det var väl enklast så, för vänstern, när dess värld och dess idéer låg i grus.)

Detta för att i nästa ögonblick förfäras över "fake news". Vilket, i vart fall i vissa delar, visat sig vara synonymt med information som de smorda ogillar. Och plötsligt började vänstereliten så ägna sig åt att revidera historien, kulturarvet, litteraturen och till och med själva språket. (Detta kan knappast komma som en överraskning för någon. Det förutspåddes redan på 40-50-60-talen av så disparata författare och tänkare som Arendt, Hayek, Rand och Orwell.)

Ironin.

I sitt standardverk om den totalitära staten skrev Hannah Arendt att människor inte förstår att allt är möjligt. Och då intog hon inte en postmodern position, snarare motsatsen. Vad hon menade är att folk inte fattar att människor med makt kan bli precis hur djävla skogstokiga som helst. Inte ens när det sker inför öppen ridå. Inte ens när makten har tappat all kontakt med verklighet, rimlighet och förnuft.

Och det är väl där någonstans vi befinner oss nu. Yttrandefriheten inskränks. Rättsstatens bärande principer undermineras. Korrektheten lägger sig som en blöt filt över samhället. Bror Duktig gör sig bred. Övervakningsstaten tar sig aldrig tidigare i historien skådade proportioner. Individens frihet (och egna ansvar) kringskärs allt mer. Lagarna korrumperas av politiska hänsynstaganden och särintressen.

I sin bok om Eichmann-rättegången i Jerusalem gjorde Arendt ytterligare ett par intressanta observationer. Den ena är att Adolf Eichmann inte bara lydde order - utan även lagen. Den andra är att tyskarnas problem med honom var att han kanske inte var ett fradgande psykopatiskt monster, utan snarare grå, trist och vanlig - en beamte som nogsamt och grundligt, med målmedvetenhet och viss "kompetens" utförde sitt föreskrivna jobb i statsapparaten.

I de till synes lugnast vattnen... Bah Kuhnke, typ. Är jag raljant? Kanske. Men som Arendt formulerade saken: Vägen till helvetet behöver inte vara stensatt med goda föresatser. Den kan lika väl vara stensatt med inga försatser alls.

Eller som EU-kommissionens förre ordförande José Manuel Barroso kommenterade maktöverföringen från nationella demokratiska institutioner till Bryssels icke-valda byråkrater: Så länge beslutet om att minska det demokratiska inflytandet fattas under korrekt demokratiska former, då är det inget problem.

Här kan man ana ett obehagligt mönster. Som också är känt sedan tidigare: Demokratins paradox är att den kan avskaffa sig själv. Till och med av ren obetänksamhet.

I dessa tider höjs yrvakna röster om att vi inte kan ta demokratin för given. Men de riktar udden mot fån som Trump och korkade nynazister. (Svenska nynazister är Kalle Anka-nazister. De skulle inte haft en chans i Nazityskland, vars vansinne trotsade allt man över huvud taget kan föreställa sig.)

Jag vill hävda att det inte är därifrån hotet mot demokratin, mot det demokratiska samhällets grundpelare och mot våra fri- och rättigheter verkligen kommer. Snarare är det välmenande lallare och i god ordning fattade demokratiska beslut som kommer att leda oss in i mörkret.

Demokratin lider helt enkelt av något slags Stockholms-syndrom.

2018-02-11

Isabella Lövin har inte mitt samtycke!

Regeringen tänker lansera en "samtyckeslag" som föreskriver explicit samtycke inför varje delmoment vid sexuellt umgänge.

Detta kan komma att leda till vissa svårigheter då det kan vara knepigt att i förväg avgöra vad som är lagligt eller ej. Dessutom kan, tekniskt sett, handlingar som sker i outtalat samförstånd, i stundens hetta, som inte kränker någons rättigheter, komma att bli olagliga. Någon får väl konstruera en app för ändamålet...

Det märkliga är att samma politiker står bakom ett förbud mot en företeelse som till sin natur är något slags garanti för samtycke - nämligen prostitution.

Vad kan väl vara ett säkrare tecken på samtycke än en frivillig affärstransaktion? (Här avses prostitution under frivilliga former mellan samtyckande myndiga personer, utan inslag av hot.)

Även i ett vidare perspektiv haltar logiken. Miljöpartiets språkrör, "vice statsminister" Isabella Lövin, har i sociala medier marknadsfört samtyckeslagen med parollen "Är det inte frivilligt är det inte lagligt."

För mig som sitter i fängelse för att jag vägrat stödja det svenska politik-byråkratiska komplexet med skattepengar känns ett sådant uttalande närmast som något slag mörk, hånfull ironi.

Konsekventa principer och logiska resonemang är verkligen inte våra politiska ledares starkaste gren.

/HAX
(via brev från Kolmårdenanstalten)

2018-01-07

Färre lagar - mer ordning

Vi känner igen det från de amerikanska TV-deckarna, polisens "To serve and protect". Att tjäna och skydda allmänheten.

I Sverige tycks det råda en annan ordning. Staten och våldsmonopolet tycks mer intresserade av att "skydda" oss mot oss själva och mindre mot andra. Stora resurser läggs på att bekämpa brott utan offer, som inte borde vara brott över huvud taget. Man får lätt en känsla av att polisen är mer inriktad på att uppfostra folk än av att lösa allvarliga brott. Och av att skydda överheten mot folket.

Vi har oerhört många lagar, fler än de flesta vanliga människor kan förhålla sig till. Samtidigt har vi en polis som har urusla siffror vad gäller att utreda verkliga brott. En polis som är byråkratiserad och inte sällan är mer intresserad av politiskt korrekt trams än av att upprätthålla allmän ordning och säkerhet. En polis som är så underbemannad att den allt för ofta blir trängd och måste kompensera detta med en inte sällan kontraproduktiv attityd.

Så behöver det inte vara.

Jag kan jämföra med egna erfarenheter från andra länder. I Tyskland har folk större frihet att göra som de vill - så länge de inte stör andra eller hotar någon annans säkerhet eller egendom. Hemma i Berlin rycker polisen ut även på små brott, till och med cykelstölder. Och den är så välbemannad att onödigt våld som regel kan undvikas, helt enkelt för att man sänder ut tillräckligt med poliser för att kunna kontrollera potentiellt stökiga situationer.

Så skulle det kunna vara även i Sverige. Det är bara en fråga om politisk vilja. Vi har dock (förvisso i god demokratisk ordning) valt en annan och uppenbart sämre väg.

Det är bara att inse att politikerna och deras funktionärer inom byråkratin har brutit sin del av "samhällskontraktet" - samtidigt som de kräver att folket skall hålla sin del, som foglig skatteboskap. Det är hög tid att sätta ned foten. Gör om och gör rätt, helt enkelt.

Men det kräver att svenska folket väljer rimligare politiska ledare - som sätter allmänintresset före sina privata maktambitioner.

/HAX

(Via brev från Kolmårdenanstalten)

2017-12-20

Det finns inget fel i att köpa eller sälja sex

Hela sexköpsdebatten lider av intellektuell slapphet och ohederlighet. 

Det finns inget fel i att vuxna, samtyckande människor byter pengar mot sex eller sex mot pengar. Ingen får i detta fall sin frihet, säkerhet eller egendom kränkt.

Sexköpslagstiftningen vilar snarare på sexualskräck, nymoralism, religiös puritanism, förmynderi och subjektiva värderingar. Några logiska skäl finns inte.

Däremot är det naturligtvis fel med till exempel våldtäkt, människorov och olaga tvång. Men det är helt andra frågor - där det förekommer kränkningar mot andra och där det finns offer. Och sådant regleras redan genom annan lagstiftning.

Dock gömmer man ofta frågan om sexköp som sådan bakom sådana, andra kränkningar av den enskildes rätt. Det är ett billigt (men tyvärr effektivt) trick, där man medvetet försöker blanda bort korten. Men jag har ännu aldrig sett ett enda logiskt hållbart argument mot sexköp som fristående handling.

Och rent praktiskt gör man bara livet svårare och farligare för dem som säljer sex genom att driva verksamheten under jorden. Vill man värna sexarbetarnas bästa, då borde man i stället låta verksamheten ske öppet. (Vilket dessutom skulle göra det lättare att bekämpa verkliga kränkningar av människors rätt, som kan förekomma i anslutning till prostitution.)

Nu vill de rödgröna partierna (och tydligen även vissa borgerliga) utöka det svenska sexköpsförbudet till att gälla utomlands. Här gör man ännu en tankevurpa som landar i en situation där det kommer att bli fullständigt oklart vad som är lagligt och ej för vem och var. Skall det i konsekvensens namn även vara olagligt för polska medborgare att göra abort i Sverige eftersom det inte är tillåtet i Polen? Är det rimligt att en irländare som uttalar sig kritiskt mot en förment högre makt på svensk mark skall kunna dömas för hädelse i sitt hemland?

Lagarna måste vara tydliga och enkla att förstå och följa. Därför måste vi hålla fast vid principen att i ett visst land råder det landets lagar, inte andra länders. Bryts den principen hamnar vi i ett juridiskt träsk fyllt av oförutsedda och oönskade konsekvenser.

Och hur har man över huvud taget tänkt sig att saken ska kunna bevisas? Här riskerar man bara att skapa en juridiskt vansklig och rättsosäker lag utan att för den sakens skull ens åstadkomma något konkret. Vilket låter som en dålig plan.

Att köpa och sälja sex under ömsesidigt frivilliga former bör vara lagligt. Sexarbetare skall ges säkra och rimliga arbetsvillkor och omfattas av samma regler och skyldigheter som alla andra anställda och egenföretagare.

Låt inte nymoralism och moralpanik förmörka det sunda förnuftet.

/HAX